BitTorrent - ett bland de mest populära fildelningssystemen. Ur användarens synpunkt fungerar det så att hon letar upp en webbsida att hämta en s.k. torrent från. Det är det externa Bittorrent-programmet som sköter själva nerladdningen av filens delar, och sätter ihop delarna till en komplett fil. Bittorrent-programmet kommunicerar med en s.k. tracker (adressen till den står skrivet i torrent-filen), för att få reda på vilka källor som fortfarande går att ladda ner från, m.m. Samtidigt som användaren laddar ner laddar han också upp till andra användare, och det är den som är huvudtanken med Bittorrent. Om klienten har satts igång med att försöka få hem de filer som specificers i en .torrent-fil så kommer klienten att först ansluta till den tracker som beskrivs i .torrent, och skapa de filer som specificeras i filen (dessa filer kan antigen ha storlek 0 för att sedan fyllas på allt eftersom, eller i andra implementationer få den exakta storlek de kommer få senare, fast då fylld med ointressant info som kommer bytas ut). Vi får sedan en lista på andra klienter som också försöker tanka hem filen och vad de har för bitar. Information utbyts sedan om vilka delar av filen vi vill ha (i tidigare implementationer är det helt slumpmässigt, medan det i vissa är så att den mest ospridda biten som efterfrågas först). Vi frågar alltså alla andra klienter om dessa bitar (begärande många olika bitar samtidigt för att få ut en bra effektivitet, sk pipelining). För att kunna införa en viss ge-och-ta system så finns det i protokollet en sk choke-idé beskriven, dvs att en klient är för upptaget med andra saker och kan inte skicka. Detta kan då användas för att begränsa skickandet, då TCP har problem om mycket ska skickas i många olika anslutningar samtidigt, och för att vi (som vi nämnde) ska kunna implementera ett visst ge-och-ta beteende då vi vägrar skicka tills den andra klienten har skickat till oss. När vi sedan får hem en bit meddelar vi det till resten av folket så kan de uppdatera sin info. Detta hanteringen av bitar av filen som beskrivs ovan är en viktig del varför systemet fungerar bra. Istället för att sekventiellt tanka hem en fil (som att tanka hem från tex en webserver, vi tankar från starten av filen till slutet) så tankar vi hem olika delar av filen. Detta gör att om filen bara består av 9 bitar så kanske person A har bit 1;4;5, person B har 2;3;6 och person C har 7;8;9. Ingen av personerna i sig har hela filen, men tillsammans kan de lyckas få fram hela filen. Detta betyder att när vi initiellt försöker föra ut filen (dvs vi är de första som har filen, vi har den ENDA kompletta kopian) så kan vi skicka iväg olika bitar till olika personer och de tvingas sedan arbeta tillsammans för att få ihop hela filen, vilket gör att de utnyttjar varandras hastighet istället för den ursprungligade uppladdaren. Vad man vill göra är därför att minimera hur mycket data man tvingas skicka innan resten av klienterna själva kan hantera situationen och bygga ihop den kompletta filen. I tidigare implementationer skickade klienten egentligen upp data efter hur de andra klienterna efterfrågade den, vilket kunde resultera i att man kunde vara tvungen att skicka upp 150-200% av filens storlek innan den fanns spridd (skickade upp samma bit flera ggr). I nyare klienter (tex Shad0ws, Azereus) så finns det något som kallas Super-Seed mode som helt enkelt bygger på att vi gömmer bitarna från resten av klienten. Sen tar vi och avslöjar för dom att "aha vi hade bit X" som vi då vet att vi aldrig skickar förut, och sen nästa gång hittar vi en annan intressant bit som aldrig skickats förut osv. Detta betyder att vi minimerar dupliceringen av utskickad information och vi kan lyckas få ut hela filen efter 105-110% uppskickad data (inte helt perfekt system + att andra klienter kanske går offline med de unika bitarna de hade). Ett vanligt sätt att överföra stora filer är att använda sig av RAR som delar upp filen i massa små delar, så att man kan vara säker på att :
Det är precis på samma sätt som Bittorrent fungerar. Hashningen ser till att filen är hel och oskadd, och du laddar bara hem den delen du behöver. Fördelen med BT är att du fortfarande har en oskadad fil som går att använda, även om du inte har hela filen nerladdad. Alltså en filmtrailer nerladdad med Bittorrent kan mycket väl vara möjlig att se om den är 90% färdig, medans om du tankar hem RAR arkiv så måste du ha hela filen.
|
|
